Hur outtömligt sjunga havets skatter

(Madrigal)


Hur outtömligt sjunga havets skatter
ur vinterkölden bär man åter skarornas standar
nu höves sannerligen dig att glädjas, såsom över rika festmåltider.

Länge nog har borrat du med sond mot roten, flöjtblåsare
blottande, grymt att säga, sammanhangens grin,
men ljuder nu förvisso slutligen likt honungen och jublar
skänkande genom natten frist
sen stjärnan över allt sin gråt utgjutit,
herdepipan.

Disiecta membra meditanda

 

If pursuivants of chirpy vapours
if clawed reminders
of the gibbet-cord
our nasty finger;
still we get never off.

Amongst the tumbling mush-heads
around them too ordeals
extends me pristine sartor
enough in hindmost stress;
crikey, the beggar’s coin!

Wire-drawn thy lipsalve stanza
would keep it galaxy?
purloin on legal hire?
promptly bagasse’s talk
extravasates geehoss:

FOND DRILLING CATCH FOR CAINE!

– – –

Vandring med Franciscus

Som fladdrar i mitt ögas blå rayoner
Och bites av mot kupans ekton käll
Kan sänkas, kan ge mod och flingor
Till sammansmultna, rutna ur ett kortkastell

Vi finna intet sökande i natten
Men rista själva runt och frankt kadrilj
Maskollon öppnas lismande vid vatten
De repa upp sin buk med kruk och sorlet fiskefjäll

Stråkkvartett nr 2

En stråkkvartett är en stråkkvartett är en stråkkvartett. Nja, alldeles så enkelt är det kanske inte i fallet Allgén. Han har efterlämnat sju ”officiella” kvartetter: No. II, III, IV, V, VI, II, VII. Redan där krånglar det till sig.

Vad var nu detta?

 

Någon gång framemot mitten av 70-talet satt jag och bläddrade i STIM:s lilla kvadratiska häfte över svensk pianomusik. Där, längst ned på första sidan, stod det:

 

STIM-katalog

 

Allgén, Claude L. – vad var nu detta? Varför hade jag inte hört talas om honom?
Claude Loyola Allgén – ett så osannolikt namn! Och nästan lika osannolika verktitlar…

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare