In dulci iubilo – ett, två, tre

Allgéns verk antar ju till en början ofta blygsam form, men utvecklas allt mer under resans gång, som exempelvis O Welt, ich muss dich lassen/O munde, volo te dimittere, en trestegsraket som börjar som en enkel koralsats för att för att så småningom bli ett variationsverk för stråkar, som i sin tur senare utsätts för en myckenhet av melodiska och rytmiska ornament.

Det här är exakt vad som händer också med In dulci iubilo. Koralsatsen för manskör/orgel är daterad december 1952.

In dulci iubilo (I)

I juli 1955 har den utvecklats till ett orgelverk tillägnat organisten Gotthard Arnér, som såvitt bekant aldrig framförde det. Här kan det dock inte vara tal om att musiken är ospelbar; den är visserligen rasande rörlig och kräver en känslig frasering, men är rytmiskt okomplicerad.

In dulci jubilo (II)

Vad Allgén har skapat är närmast att beskriva som ett kontrapunktiskt collage. Han arbetar med fyra distinkta, klart urskiljbara material, och själva kompositionen består i hur de kombineras.

Två av dem är gregorianska melodier (som också används i Svenska kyrkan):
Ad te levavi [Dominica I Adventus: Introitus] (1:a söndagen i advent, Fröjda dig storligen, dotter Sion) 

Puer natus est nobis [In Nativitate Domini: Ad tertiam Missam: Introitus] (Juldagens högmässa, Ett barn varder oss fött)

Dessa melodier används just på collagemanér. Allgén klipper och klistrar, gör plötsliga transponeringar, tillåter sig någon liten avvikelse och en och annan utsmyckning. Ändå har man en känsla av att de i stort sett lämnats intakta, de är hela tiden igenkännbara.

Det material som Allgén beskriver som ”p.c.p. = punctum contra punctum” är väl mest att likna vid en struttig barockmelodi (vilken som brukligt börjar i tonal hemmahamn för att sedan förirra sig). Detta tema om 15 fjärdedelar är, bortsett från någon oktavförflyttning, identiskt varje gång. Däremot inleds och/eller följs det ofta av en fri kontrapunkt av liknande, rörlig karaktär, framför allt under styckets första hälft.

In dulci iubilo-melodin, slutligen, ligger som en långsam cantus firmus. Mot slutet dyker den ursprungliga, fyrstämmiga koralsatsen upp som ett slags ackompanjemang till de gregorianska melodierna. Medan Allgén låter koralsatsen inleda i O munde, volo te dimittere, får den här alltså i stället avsluta.

In dulci jubilo (II) är daterat Homiae. S. Mariae Magd. Poenit. 1955, d.v.s. Stockholm den 22 juli 1955.

In dulci iubilo (II) – materialinventering

Pikturen i det icke daterade In dulci iubilo (III) har förändrats en del, varför man väl kan utgå från att verket är några år yngre. Visst känner man fortfarande igen sig, men graden av melodisk och rytmisk komplexitet är så hög att det finns all anledning att tala om ett helt nytt stycke. Strykningar har gjorts och nytt material lagts till. Här öppnar sig en annan värld, en musik med rötterna i medeltiden som rent av tycks vetta mot frijazzen. Tempot har sänkts något. Här i transkription för två pianon.

In dulci iubilo (III)

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare