De tidiga pianoverken

– juvenila juveler och pastosa pastoraler

Under åren omkring 1940 är Allgén ett ymnighetshorn av sällan skådat slag. Ur hans penna flödar den ena sången efter det andra pianostycket, interfolierade av orkesterverk på löpande band – bredvid en och annan stråkkvartett, förstås. Det tycks nästan som om man dag för dag kan iaktta hur han utvecklas.

Till en början möter oss pastoraler, målade med bred pensel och med rötterna i svensk folktonsromantik. Vi hör käcka melodier med klang av 40-talets journalfilmer. Men så småningom presenterar sig också kontrapunktikern Allgén, allt tydligare ju senare verken är. Som alla unga tonsättare börjar han med att härma, men trots närheten till förlagorna tränger hans egenart alltid igenom.

Häpnadsväckande är inte bara den frenesi med vilken han komponerar, utan även den uttryckspotens han besitter. Allgén, som senare eftertryckligt hävdade att musiken inte kunde uttrycka någonting, absolut ingenting utanför sig själv, förvånar gång på gång med just sin uttryckskraft. Och här finns onekligen ett patetiskt drag – ja, ett av de tidiga pianoverken bär ju till och med titeln Pateticon.

Pateticon (PDF)

Med undantag för Allgéns opus 1, Sorgepreludium, från 1934, som fortfarande mer är uttryck för vilja än kunnande, och Vår – fantasistycke för piano från 1936, är 14 tidiga pianostycken bevarade – från Preludium (h-moll), liksom den storslagna Ballad (42 sidor, alltså bokstavligen en koloss) tillkommet i december 1938 (den senare daterad 24/12), och fram till Fuga (26/12 1940). Just jul- och nyårshelger är som synes flitigt representerade i unge Klas-Thures verklista, det var ju då han var ledig från akademien, där han studerade viola och kontrapunkt, men – vilket han själv underströk – icke komposition!

Preludium (h-moll) (PDF)

På tal om detta lilla preludium, kom det ett mejl till allgen.se:
Hej! Jag städade bland gamla brev och hittade då ett brev från min farbror Sven Eketorp där han 1990 berättar om Klas-Thure Allgén samt bifogar noter på ett kort pianostycke, Preludium i h-moll. Stycket skrevs i Djursholm dec 1938. Min farbror skriver att kompositören ofta var i deras hem på Eketorp i Djursholm och spelade. Min farfar hette Harald Ericsson och var organist i Danderyds kyrka, min farmor var pianolärare bl.a. på Rickard Anderssons musikskola. Min farfar hade en depression 1938 och min farbror menar att Klas-Thure A, som höll mycket av farfar, kanske skrev den till honom. Min farbror Sven framförde den på en soaré 1940. Alla syskonen Eketorp (f.d. Ericsson) är nu döda, så det finns ingen att fråga. (…)
Med vänlig hälsning
Christina Cochrane Eketorp

Att Allgén höll av Harald Ericsson framgår också av det stycke han komponerade efter dennes bortgång 1939:

Preludio solenne (PDF)

I sin presentation av de tidiga pianoverken skriver Mats Persson i ”Mellan extas och askes”:

”Musiken, som är utpräglat homofon, befinner sig stilistiskt mellan Grieg, Peterson-Berger, Sibelius och senare även Nielsen. Hans kompositioner inregistrerar med nästan seismografisk tydlighet vad han just hört eller vad han själv spelat.

Trots att det mesta egentligen är låne- eller rent av stöldgods, är det just i sättet att tillgodogöra sig det hörda, som han redan nu visar sin särart. Han arbetar med en teknik som man även återfinner i de senare pianoverken. En metamorfosteknik, där han bygger upp ett stycke över kanske ett enda tema, som sedan återkommer om och om igen men i skiftande gestalt. Det kan vara ackompanjemanget som figureras olika, tempot, registret eller dynamiken som förändras, men i allt detta framstår temat klart urskiljbart och mer eller mindre oförändrat för varje upprepning. Det förekommer alltså inget kontrasterande sidotema eller något direkt motiviskt arbete. Påfallande är den oerhörda klangliga medvetenheten, känslan för pianot. Det är en romantisk, ofta högdramatisk och expressiv musik i en praktfull, sensuellt mättad pianosats, som ibland kan föra tankarna till Skrjabin.

Men så händer något. Två pianostycken, daterade med bara några veckors mellanrum, i december 1940, vittnar om en vändpunkt och en ny fas i Allgéns utveckling. Det är i Scherzo i c-moll och Fuga i a-moll, som kontrapunktikern Allgén nu visar sig. De båda styckena får nog ses som de första frukterna av hans kontrapunktstudier (…).

Scherzot är en vildvuxen och spretig polyfon studie i ABA-form (…). Här finns redan ansatser och försök till större utnyttjande av materialet. Här finns också modulationer och fräck kromatik, som får andra mer eller mindre samtida polyfona stycken att framstå som tama skolboksexempel. [Törs man gissa att Karl-Birger Blomdahl just spatserade förbi skottgluggen?] Tanken går ibland till Busoni. Genom den kontrapunktiska väven skimrar – liksom hos honom – ljuset från Bach.

Scherzo (PDF)

Detsamma kan även sägas om den trestämmiga fugan. Man finner pastischartade delar, men även en djärv dissonansbehandling, som i sin konsekvens föregriper den mogne kontrapunktikerns idéer om stämmornas absoluta självständighet och hundraprocentigt utnyttjande av materialet.”

Fuga (PDF)

Men före det kontrapunktiska genombrottet var det som sagt andra tongångar.

Med sina drygt 40 minuters speltid är Ballad sannolikt det mest omfattande, ensatsiga, svenska pianoverket så långt. Unge Klas-Thure gick kort sagt ut hårt. Det skulle väl dröja till hans egen Fantasia vid 50-talets mitt innan något så monumentalt åter såg dagens ljus i Sverige.

Ballad (PDF)

Henrik Löwenmark, som uruppförde verket i februari 2020, funderar kring varför Allgén valt just titeln Ballad:

”Ballad kan innebära ganska skiftande företeelser, t.ex. den nordiska folkviseballaden eller den franska medeltidsballaden, i allmänhet berättande; en popballad som ofta bygger på stora känslor och stegrande intensitet men inte alltid är av berättande karaktär; en balladdikt som i sin tur tonsatts som en stor romans inom företrädesvis den tysk-nordiska traditionen, inte sällan med motiv från medeltiden; ett instrumentalstycke med sin storhetstid under 1800-talet, framför allt för piano (t.ex. Chopin, Liszt, Brahms, Grieg, Fauré, Mankell), i vissa fall med utgångspunkt i dikt eller folkvisa, komplex i formen eller i modifierad ABA-form. Allgéns stora ballad ansluter sig inte så mycket form- och karaktärsmässigt till föregångarna, snarare till de stora romansballaderna av Söderman, Peterson-Berger, Sjögren och Stenhammar. Den tankfulla och introverta inledningen fungerar närmast som en berättares ’det var en gång’, varpå ’berättelsen’ tar sin början. Strukturen präglas av ständiga upprepningar av grundmotivet i form av sekvenser och metamorfoser, vilket efter en klimax, överledning och repris av en del av inledningen övergår i ett långt, brett och mycket expansivt mittparti av ytterst romantisk och hänryckt karaktär. Via ännu en överledning tas hela avsnittet efter inledningen ordagrant om och proceduren fortsätter ända till den avslutande delen där ett litet motiv från inledningen upprepas gång på gång på skiftande tonhöjd. Här visar sig den brådmogne Allgéns känsla för form, då att han på ett närmast genialt sätt behåller spänningen genom ett slags omvänd intensifiering; istället för att på konventionellt sätt avsluta i grundtonarten b-moll eller parallelltonarten Dess-dur låter han musiken slockna alltmer, ackorden blir allt längre och svagare, man anar ett slut på ’historien’ som inte låter sig kläs i ord; det kommer aldrig någon riktig kadens utan det hela slutar med ett helt öppet utdöende ackord som varken är dur eller moll – utan tydlig avslutning lämnas lyssnaren att fundera på vad det hela mynnade i…”

Romans (g-moll), Klintehamn 20/7 1939, är ett arrangemang av ett stycke med samma namn för stråkorkester.

Romans (PDF)

Moment de valse (PDF)

Pastoral (PDF)

Humoresk (PDF)

Nocturne (A-dur), 13/1 1940, kan väl få stå som en sammanfattning av mycket av det som kännetecknar Allgéns tidigaste verk: en melankolisk och majestätisk musik, buren av ett ungdomligt patos, med djupa basar men ändå med en genomlyst klang. Som en målning av prins Eugen; kvällssol glöder mellan täta tallstammar. På titelbladet citeras en strof ur Strindbergs dikt ”Vid sista udden”:

                    Det är natt och vindstillt, sen solen gick ner.
                    I halvljus på udden en trädgrupp sover vid räcket,
                    dagens fåglar man ser ej mer,
                    och böljorna lagt sig inunder halvgröna täcket.
                    Då öppnas dörrarna till villans hall,
                    och lösta löpa de ut, de bundna ljuden;
                    flygeln sjunger, och tonernas svall
                    det väcker natten, som sover i rosiga skruden.

Nocturne (A-dur) (PDF)

Övriga pianoverk från denna tid är:

Impromptu (C-dur), Djursholm 12/5 1939
Danse champêtre (F-dur), Klintehamn 17/7 1939
Preludium nr. 3 (C-dur), Djursholm 4/9 1939
Eklog (e-moll), Djursholm, 8/10 1939

Detta inlägg är publicerat under Om verken.